Brillix Historia

V Ä L K O M M E N


KENNEL BRILLIX
 


Namnet BRILLIX kom till genom viss tankemöda. Ett visste jag säkert : att det skulle sluta på "x" så att det var lätt att skriva in - dvs inga apostrofer och "s" - vid sök på nätet. Brilliant förvandlades så till Brillix.

Varför just PUDEL?
Som riktigt liten önskade jag mig en liten hund - en sådan som Prick, som fanns hos Farbror Blå och Tanterna Grön, Brun och Gredelin. Pudlar var dessutom tämligen vanliga i Saltsjöbaden där jag växte upp (med tre generationer i tre familjer).

På varje Önskelista skrev jag HUND, HUND, HUND, HÄST, HUND, HÄST, HUND... Jag hade läst i hundböckerna att barn kunde ta ansvar för en vovve från 10-årsåldern, så när jag uppnått 12 år och ännu inte fått en hund, klagade jag uppgivet på att jag snart skulle vara för gammal!!! Det skulle snart vara för sent för mig!!! (Ha ha ha! - om jag vetat hur många decennier som skulle passera innan jag köpte mig en alldeles egen hund!)
 
Men så en jul fanns där ett kuvert längst bak under granen: ett presentkort på en HUND (till familjen)! Föräldrarna hade valt en irländsk setter och väntan blev lång innan den föddes i maj och slutligen fick hämtas hem. (En liten rolig detalj i sammanhanget är att kenneln hon kom från nu föder upp storpudlar.)
 
Jag drömde om utställningar och kennel och ritade min fiktiva kennels skylt och emblem. Det hela fick dock ett snöpligt slut, då Ila som hon hette, morrade och visade tänderna mot domaren på Stockholms-utställningen - och blev nollad. På den tiden låg hundarna i egna bås i långa rader och man var tvungen att stanna där med hunden hela tiden till utställningens slut med kritiklappen uppsatt och mycket väl synlig! Mycket pinsamt, vill jag lova. Samma elände utspelade sig på utställningen i Norrköping så utställnings-karriären blev lika kort som besvikelsen var stor. Denna setter fick tyvärr vandra över Regnbågsbron i unga år och lämnade en outsägligt stor sorg och saknad efter sig. Inga fler hundar (katter eller andra husdjur) bestämde föräldrarna orubbligt.

Så sant, så sant: Den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves. Men länge kan det bli. Det gick flera år medan jag övervägde vilken ras jag skulle välja. Inte förrän yngsta dottern skaffade en liten svart, charmig och ytterst karismatisk pudelvalp utbrast jag: "En sån vill jag också ha - fast lugnare!" Och så fick det bli! Och det blev äntligen en liten kennel för min del.

Men SHELTIE, då? Ja, collien rörde allas våra hjärtan när Lassie-filmerna visades. Men lite mindre hundar är behändiga har jag upptäckt. Och sheltien var en av mina favoriter sedan tidigare - det stod och vägde mellan pudel och sheltie i många år, innan dotterns första pudel avgjorde valet till sin fördel. Nu har jag tampats med pudelpälsar, tovåldrar och gourmeter vid matskålarna länge nog - så nu är jag redo för gourmander med lättskött päls. Och tänk att ställa ut en hund där det går att följa var i bedömningen man befinner sig - och inte se ett enda virrvarr av nummer i ringen, bara för att var och varannan blir inmätt till en annan klass! Sheltiens intelligens, vänlighet och elegans är obetalbar! 
Dessutom bara ääälskar jag får. Det gör tack och lov också sheltiesarna också. Se där, ännu en dröm som gått i uppfyllelse genom fårvallningen!

Pudlar eller shelties - det får bli pudlar OCH shelties - ju fler desto bättre!

Mira, Kelly och Lilly - min alldeles egen sommar-vovve-bukett.
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS